Livsöden

Har om dagen satt jag (Emma) och pratade med en av tjejerna som arbetar pa kontoret pa Kolonji. Vi kan kalla henne for Mira. Hon har kommit att bli en mycket bra van till bade mig och Malin under var vistelse dar. Hon ar ett ar yngre an mig, 22 ar alltsa, hon har tidigar last pa college inne i Tritchy men har nu fullfoljt sina studier och har flyttat hem igen till sin familj i en liten by nara farmen.

Mira kan inte sarskilt mycket engelska men vi forstar alltid varandra med hjalp av gester och ljud nar spraket inte racker till. Vi skrattar valdigt mycket tillsammans och hon har verkligen en harlig personlighet, hon tar plats, ar lite kaxig mot killarna pa farmen och har humor.
Men just denna dagen sa borjade vi prata om vara liv lite mer seriost. Hon undrade om mig och min familj i Sverige och jag berattade for henne att jag har bada foraldrarna i livet och narvarnde, att jag bara har en syster och att jag har en pojkvann. Jag berattade till och med att jag bor med min pojkvann utan att vi ar gifta och jag var beradd pa stora ogon foljt av tusen fragor. Fragor fick jag, gifter man sig inte i sverige? har du manga pojkvanner? ar ni bara vanner? med mera. Men hon var inte skarrad utan mer nyfiken.

Jag bad henne beratta om sin familj, aven hon har bada foraldrar i livet och narvarande, hon har tva systrar och en storebror. Det ar storerbroren som har mest utbildning och han bor nu i Mumbai medans alla systrar bor kvar i Tamil Nadu. Alla systrarna ar bortgifta, en kvinna giftsbort nar hon ar omkring 21-23 ar medan en man gifter sig nar han ar mellan 27-28 ar, berattade Mira. Jag fragade henne om hon skulle gifta sig och det skulle hon. Nar hon berattade att hon blivit bortlovad till en man och att det var bestamt att de skulle gifta sig om tre manader blev hon en helt annan Mira. Jag kunde se att hon va olycklig och vi borjade prata om hennes blivande man. Det var en avlagsen slaktings son som behovde en fru, han ar inte mer an 24 ar men hon berattade att hon inte tycker om honom. Han har aldrig gatt i skolan, han kan inte ens skriva sitt namn, sa hon och sag mycket bekymrad ut. - Han jobbar i Tiruppur, i textil industrin och jag maste flytta till honom nar vi gift oss.
Jag blev direkt orolig att detta skulle betyda att aven min van skulle behova ge upp sina drommar for att ta ett arbete inom textil industrin, antaglign blir det sa. Jag vet ju mycket val hur hemsk denna industri ar och hur pass mycket den forstor flickorna som arbetar inom den.
Jag forsokte overtyga henne om att hon kommer fa ett lyckligt liv da hon ar sa driven, frammat och positiv men jag vet att det ar sa mycket svarare an sa. Vad hon ar eller vill spelar ingen roll for nar hon gifter sig sa ar hon forst och framst mannens hustru.

Det ar ofta under denna typ av resor som man forsta hur bra man har det. Jag och Mira ar anda ganska lika varandra, vi ar i samma alder, har bada foralrarna i livet och narvarande, har utbildning, drommar och ar hogljudda. Men vara livssoden ar sa olika!

Karlek
Emma