Gor cirkeln hel och rund igen

Idag ar det var sista dag i Indien och det ar verkligen overkligt! I tva manader har vi nu rest runt och upplevt detta land pa sa manga olika vis. Varje dag har vi lart oss nagot nytt och vi ar sa nojda over det vi sjalva presterat och hur allt med var resa har artat sig. Vi ar sa glada och ledsna pa samma gang for att vi aker hem inatt, var resa ar nu slut men vi har fatt ut sa mycket av den. Vi saknar vara vanner och vara familjer!
Detta ar alltsa det sista inlagget vi gor fran Indien men misstrosta inte vi kommer att gora nagra inlagg till fran Sverige. Da kommer vi att kunna skriva om hur projekt som rort var resa fortgar och utvecklats. Vi ar tillexempel medlemmar i en nyuppstartad organisation som heter "Nimba". Denna organisation kommer forhoppningsvis kunna stotta Kudumbams projekt som heter "Empowerment of textil workers". I detta projekt kommer flickor, precis som de vi intervjuade, att kunna fa stod till att skapa sig ett vardigt liv efter textilindustin.
Vi kommer aven fortsatta att lyfta fram problemen i textilindustrin som informatorer och aktivister i Rena Klader. Till hosten kommer vi forhoppningsvis kunna starta upp en informatorsutbildnings- studiecirkel (Rena Klader) tillsammans med ABC i Lund.
Sa hall utkik med jamna mellanrum pa var blogg!


"Gor cirkeln hel och rund igen" kommer fran en lattext med bandet Kultiration som vi tycker valdigt mycket om. Med det namnet pa var blogg vill vi att vi i Sverige ska borja tanka, tanka pa att vi i Sverige faktiskt paverkas av resten av varlden och hur resten av varlden paverkas av oss. Att vi kan leva pa ett vist satt beror pa att man tvingas leva pa ett annat satt i andra lander. Om nagot blir mer eller storre pa en plats blir det mindre nagon annan stanns. Fattigdom blir resultatet av rikedom. Cirklen ar inte hel da krafter forsoker dolja delar av den, da vi valjer att vanda bort blicken. Vi maste se att strukturer hanger ihop och att vi alla lever i samband och att det inom detta inte ar rattvist. Men vi kan gora cirkeln hel och rund igen men da kravs det att vi erkanner verkligheten for vad den ar!

Karlek
Emma och Malin

Globalarna, the originals

Under denna resa som varit helt fantastisk pa sa manga olika vis har vi manga ganger tankt tillbaka och saknat var forra klass fran Albins Folkhogskola. 2008-2009 var ett utvecklande och handelserikt skolar. Vi fick uppleva Polen, Belgien, Indien och Bangladesh pa ett satt som vi aldrig annras kunnat uppleva dem pa. Under aret fick vi vara med om manga intressanta och ogonoppnade diskussioner, forelasningar och studiebesok. Vi fick dessutom kanna pa hur folkbildning respekterar och inkluderar alla deltagares kunskap och personlighet.
Resan till Indien och Bangladesh formade oss och fick oss att vaga!
Om vi inte gjort hela den resa som aret med Albins Folkhogskola verkligen var hade vi aldrig traffat varandra, vara underbara klasskamrater och larare, och den resa vi gjort/gor i ar hade aldrig blivit sa bra eller ens blivit av.

Vi har som sagt saknat alla vara fina klasskamrater som tillsammans med oss gjorde en otrolig resa som kommer bli svar att sla.

Vi har saknat Anders och hans fantastiska formaga att samordna och mojliggora moten och skapa utveckling av tankar till handling. Vi har saknat Elise med sitt leende som alltid lyser upp och hennes varma omhandertagande personlighet. Vi har saknat Margareta med sin harliga humor och den stabila punkt hon var i var grupp. Vi har saknat Hannes som med sin impulsivitet och nyfikenhet gjorde varje dag spannande.Vi har saknat Anna med sin starka overtygelse om vad som ar ratt och fel och hennes uppfinningsrikedom. Vi har saknat Adrian och hans kommentarer som alltid lyckas fa en att skratta och bli glad och hans lungna utstralning. Vi har saknat Gustav som alltid bidrar till en positiv synvinkel av alla situationer och hans trygga kramar.

Karlek till er vara vanner, vi alskar er alla!

Textilindustrin slutar aldrig forfara oss

Nu ar vi tillbaka i Mumbai. Tagresan gick bra, Emma sov under storre delen av de 24 timmarna da hon lag utslagen av aksjuketabletter och da hon ar sjuk. Det kanns bra att vara i Mumbai igen, har finns sa mycket att gora och sa mycket att se. Igar irrade vi runt och letade efter en tunn kopp kaffe (det enda som finns) i over 1 timme. Efter det valbehovda kaffet hittade vi hor och hapna en hummus och falafel restaurang. Vi blev super lyckliga da magen kranglar och indisk mat har borjat bli lite "same old, same old". Falafeln var faktiskt jattegod och vi kommer antagligen bli flitiga stammisar dar. Nar vi fatt mat i magen shopade vi lite i den trevliga stadstdelen Colaba.
Just nu har vi nog varldens minsta hotelrum, vara 2 stycken 90 sangar far knappt plats och packningen tar upp varenda mm av "golvet". Vi kommer byta till ett storre och dyrare rum de sista tva och en halv natterna sa att vi kan andas och packa.






Har ar lite bilder fran vart besok i taxtilfabriken. Vi kommer inte presentera vad fabriken eller foretagen heter som arbetar med fabriken, detta da vi inte vill riskera att framtida besokare inte far fotografera.

Fabriken vi fick besoka ar en ny och modern fabrik dar cirka 1200 textilarbetare jobbar. 90% av dessa ar kvinnor, arbetsuppgifterna ar konsfordelade pa sa satt att visst arbete gors av man och annat arbete av kvinnor. Som ni kan se har mannen exempelvis hand om klippmaskinen (sista bilden) och andra tungtmekaniserade arbetsuppgifter sa som broderingsmaskin, aven lagret domineras av manliga arbetare. Majoriteten av kvinnorna sitter vid symaskinen hela dagarna, manga kvinnor har ocksa hand om finklippning och annan kvalitetskontroll standes vid ett bord. Tempraturen var hog inne i byggnaden som ar uppbyggd av 4 vaningar, de tre understa ar alla olika delar av produktionsledet. Nar vi forst annlande blev vi forda till fabrikens Ac-kalla konferensrum pa oversta vaningen. Stamminingen mellan oss, de tva tjejerna vi hade sallskap med, och den personalansvariga som holl i vart besok var stel och krystad sa utan store drojsmal borjade vi var rundtur. Vi bada tva drabbades av en overklig kannsla och det var surrealistiskt att vi nu var bland det vi sa manga ganger tidigare upplevt genom filmer, texter och berattelser.


- Kvallen efter fabriksbesoket anordnade GATWU ett mote for oss med textilarbetare som arbetar pa en annan fabrik i Bangalore. Dett var precis vad vi behovde! Att dagen innan inte fa tala eller interagera med de arbetare vi gick bland var frustrerande och upprorande for oss, att det inte visste att vi visste!
Under kvallsmotet hade vi inga sadana besvar. De arbetare vi motte var fackligt engagerade och vissa av dem var till och med fackliga representanter och ledare pa fabriken dar de jobbar. Motet varade endast en timme da de hade brottom hem. De kvinnliga arbetarna har inte bara sitt arbete i fabriken att skota, de ar aven hustru, mamma och piga. Detta arbetet ar hennes plikt att uppratthalla trots hennes langa och harda arbetsdagar. Vi fick chansen, efter allas mycket korta presentationer, att stalla fragor och vi kom hela tiden tillbaka till de trakasserier och den hansynslossa behandling de far utsta pa grund av deras overtygelse och fackliga kamp. Dagligen utsatts de fackligt aktiva for bade fysisk och psykisk misshandel. Hot om uppsagning, minskad lon eller forflyttning ar vardagsmat och det ar inte sallan hoten blir till verklighet. Att bli bestraffad infor alla arbetkolleger och goras till allmant atloje ar en vanligt beprovad metod pa fabrikerna. Pa detta satt fornedrar du den "skyldige" samtidigt som du skrammer resterande arbetskraft. Ett annat satt att systematiskt undergrava fackforeningarnas styrka ar att ge de fackligt engagerade orimliga mal att na upp till (ex.1000 trojer pa 10 min). Dessa personer tvingas darfor att arbeta overtid och otroligt hart, pa sa satt har dessa ingen chans att "snarja in" fler arbetare till sin forening. De orimliga malen skrammer arbetarna ytterligare for att ga med eller bli aktiv i fackforeningen.
Det fackforeningen kampar mest for ar att bli ekannda av fabrikens ledning och darmed fa forhandlings ratt!

Dagen efter vart mote fick vi reda pa att 300 arbetare fran samma fabrik som de personer vi traffat dagen innan blivit forflyttade utan forvarning till en annan fabrik. Ett strategiskt drag av ledningen ar att inte forflytta de fackliga ledarna, da lamnas dessa utan sin kollektiva styrka och far borja om pa noll. De som skickats ivag till en ny arbetsplats blir skramda till tystnad. Vi har inte riktigt forstatt om vart mote med arbetarna kvallen innan har nagot att gora med massforflyttningen och denna olagliga handling. Vi har tolkat handelsen olika och ska maila GATWU sa vi far korrekt information.
Vi blev otroligt inspirerade av arbetarnas styrka och att de inte ger upp! Varje dag gar de in genom portarna dar de hanas, misshandlas och utsatts for forsok till att till intetgora dem som manniskor och aktivister, anda star de pall tillsammans och vagrar att komprimissa med sina overtygelse om ett liv dar deras rattigheter inte blir krankta!

Sista tagresan

Nu ar vi hos GATWU igen, vi ska snart ha ett mote dar vi ska fa lite mer information om fackforeningen. Vi aker ikvall tillbaka till Mumbai (restid 23 timmar) for att dar spendera vara sista dagar i Indien for denna gang. Vart besok i textilfabriken var overkligt och en valdigt stark upplevelse. Blider och berattelser fran detta kommer upp nar vi anlant till Mumbai.

GATWU

Just nu sitter vi pa GATWUs kontor. Det ar en mycket liten lagenhet men full av massa manniskor. Vi traffade Mr. Jayaram igar pa vart hotel da vi planderade var vistelse i Bangalore mer ingaende. Om ett litet tag ska vi ha ett mote med alla anstallda pa kontoret. Da kommer vi antagligen kora var obligatoriska presentation som vi nu kan som ett rinnande vatten. Alla hostar snorvlar i Indien just nu verkar det som och aven vi har blivit smittade. Det ar tankt att vi ikvall och i morgon kvall ska traffa fackligt-engagerade textilarbetare och vi hoppas att vi kommer kunna halla oss till denna plan trots vara forkylningar. Pa onsdag eller torsdag ska vi forhoppningsvis fa besoka en textilfabrik, om vi far tillstand. Bestamt ar att vi ska fa se och rora oss i industriomradena vilket ska bli otroligt spannande. Vi har dessutom blivit hembjudna till Mr. Jayaram och hans familj, det ar alltid valdigt tacksamt och trevligt att fa komma hem till vara indiska vanner!
Vi hoppas att vi far tillgang till internet imorgon igen sa vi kan lagga upp lite bilder fran vara moten.

Natur och frisk luft

Nu ar vi tillbaka i Mysore. Vara dagar i Coorg var fantastiska men blota, snacka om monsunregn! Sjalva home stayet vi bodde pa var ocksa helt underbart, det lag helt kolosalt bra och maten var jattegod. Fran var terrass hade vi en bland de vackraste utsikter och det var harmonisk att sitta och titta ut pa regnet som folla pa bergen runt omkring oss. Resan till Honey Valley var en upplevelse i sig. For att ta oss dit var vi tvungna att forst ta en buss till staden Virajpet, den turen tog ungefar tre timmar. I Virjapet fick vi byta til en liten lokalbuss som var fullproppad av indier och stora sackar fyllda med mat. Efter en timmes skumpig fard genom underbart landskap hoppade vi av bussen och blev upphamtade av husets Jeep. De sista tre km var en stracka med 70 graders uppforsbacke i osregn. Vi akte forbi vattenfall korde gennom backar (vatten)och flog hela tiden runt i bilen, det var skitkul!
Vi var aven ute pa aventyr i djunglen men det varade inte sa lange.. Efter att ha bli varnade for blodiglar for att sen avfarda denna varning upptackte vi till var forfaran att vara skor och byxor var helt fulla av dessa oinbjudan djur. Vi greps bada tva att panik! Vi skrek och skrek for det var sjukt svart att ta bort dem. Malin tog bort en med sina hander och da satte sig iglen pa fingret istallet, sa holl de pa, nar vi flytta pa dem fasnade de pa ett nytt stalle. Uhh det kliar pa hela kroppen bara man tanker pa det. Efter denna traumatiska men otroligt roliga (sa har i efterhand) upplevelse bestammde vi oss for att vi nog mer va typerna som njutar av naturen pa hall. Vara dagar som trekking manniskor var over for denna gangen, vi tar upp dem nar det inte ar sasong for blodiglar. Darefter nojde vi oss med att ga promenader pa storre stigar. Annars kopplade vi av mycket, laste vara bocker, at god mat och drack super gott kaffe! Det basta med var vistelse i Coorg var anda narheten till naturen och alla djur. Det var mycket lange sedan vi fick andas frisk luft. Vi fick tva vanner for livet, hundarna Dog Master och Dudette. (namnen ar givna av oss) Dog Master ar den svarta som var otroligt snall och karleksfull, han alskade att kela och ligga i ens kna. Dudette daremot (den bruna) var en mycket skygg och sjuk hund. Vi tror att hon var halvblind och da hon inte "tillhor" garden ar hon hela tiden radd for att bli bort schasad. Hon var sa smal och svag och vi gjorde allt for att hon skulle ga upp nagra kilon och bli torr. Det var ett hjärtskärande avsked da det kandes som hon bara hade nagra veckor kvar att leva om inte nagon manniska tog sig ann henne.

Har under foljer lite bilder pa Mysores marknad. Den ar verkligen sa fantastisk som vi fatt berattat for oss. Man njuter verkligen av alla dofter och farger! Mysore ar for ovrigt en jattetrevlig stad, atmosfaren ar lungn men inte trakig och det ar inte for mycket eller for lite manniskor har, en lagom stor indisk stad. Vadret har ar helt okej, korta regnskurar kommer med jamna mellanrum och daremmelan lite solsken.







Imorgon reser vi till Bangalore och pa mandagska vi traffa Mr Jayaram och GATWU. Det ska verkligen bli spannade och roligt att fa in lite organisationers arbete i var resa igen!

Vanner

Mamallapuram blev bade ett behovt uppvilande och en overaskning eftersom vi motte sa fantastiska manniskor som vi hade nagra riktigt djup samtal med. Till exempel Anita och hennes pappa som arbetar pa Mamallapurams strand som smyckesforsaljare. Var vanskap borjade forsta dagen vi kom till staden da Anita var torstig och behovde vatten och fortsatte under hela var vistelse med langa samtal pa stranden. Anita ar en av de sotaste ungar vi mott och hon var full av liv och bus. Da hon och hennes familj ar som de sjalv kalla sig "gypsys" sa kan inte Anita ga i skolan. Skolan tar en extra avgift (2000 rp/man) for "gypsys" och omojliggor pa detta satt deras skolgang. Ingen i slakten hade nagonsin gatt i skolan och framtiden visade inte pa nagon skillnad. Det var sa sjukt att se hur "indierna" behandlade dem och att de inte sags som indier. Nar vi satt och pratade kom det flera ganger "indier" och skallde ut dem och sa att de inte skulle stora oss. Forsta gangen forstod vi inte vad som hande da de bara helt plotsligt sprang ivag men efter den gangen forklarade vi alltid att de var vara vanner och valkommna att sitta med oss. Vanskapen med Anita och hennes pappa (som vi tyvarr glomt namnet pa) var verkligen viktig och vi blev sa upprorda over denna diskriminering och rasism vi bevittna.



Tva andra mycket fina vanner vi skaffade oss var engelsmannen Ruth och Heather. Tyvarr traffade vi inte dem forran var nast sista dag i Mamallapuram men det var tva riktigt harliga brudar. De ska resa runt i olika delar av varlden i nio manader, Indien var deras forsta stopp. Tillsammans med dem upplevde vi en akta turist-grillkvall pa hotellets tak som slutade nere pa stranden. Det var en rolig kvall!


Pondicherry var en marklig stad. Alla (till och med indierna)talade franska, skumt.. Men staden har lange varit en fransk kolloni och besoks ann i dag av massvis med fransman. Staden var mycket vacker med sina lungna franska gator, men den var ocksa stokig med sina indiska starkt traffikerade gator. Charmig men inte mycket mer.. Kolla in kanalen liksom, vi som ar vana vi Malmos.
Just nu ar vi i Mysore och denna staden har varkligen en skon atmosfär! Imorgon sticker vi ut till "djunglen" och vi har blivit varnade for massvis med regn. Men vi ar val forberedda, med nykopta paraplyer och vara alskade regnajackor som antligen kommer till anvandning.. Bilder och berattelser fran Mysore och runt om kring kommer nar vi ar tillbaka i staden om tre dagar.