Natur och frisk luft

Nu ar vi tillbaka i Mysore. Vara dagar i Coorg var fantastiska men blota, snacka om monsunregn! Sjalva home stayet vi bodde pa var ocksa helt underbart, det lag helt kolosalt bra och maten var jattegod. Fran var terrass hade vi en bland de vackraste utsikter och det var harmonisk att sitta och titta ut pa regnet som folla pa bergen runt omkring oss. Resan till Honey Valley var en upplevelse i sig. For att ta oss dit var vi tvungna att forst ta en buss till staden Virajpet, den turen tog ungefar tre timmar. I Virjapet fick vi byta til en liten lokalbuss som var fullproppad av indier och stora sackar fyllda med mat. Efter en timmes skumpig fard genom underbart landskap hoppade vi av bussen och blev upphamtade av husets Jeep. De sista tre km var en stracka med 70 graders uppforsbacke i osregn. Vi akte forbi vattenfall korde gennom backar (vatten)och flog hela tiden runt i bilen, det var skitkul!
Vi var aven ute pa aventyr i djunglen men det varade inte sa lange.. Efter att ha bli varnade for blodiglar for att sen avfarda denna varning upptackte vi till var forfaran att vara skor och byxor var helt fulla av dessa oinbjudan djur. Vi greps bada tva att panik! Vi skrek och skrek for det var sjukt svart att ta bort dem. Malin tog bort en med sina hander och da satte sig iglen pa fingret istallet, sa holl de pa, nar vi flytta pa dem fasnade de pa ett nytt stalle. Uhh det kliar pa hela kroppen bara man tanker pa det. Efter denna traumatiska men otroligt roliga (sa har i efterhand) upplevelse bestammde vi oss for att vi nog mer va typerna som njutar av naturen pa hall. Vara dagar som trekking manniskor var over for denna gangen, vi tar upp dem nar det inte ar sasong for blodiglar. Darefter nojde vi oss med att ga promenader pa storre stigar. Annars kopplade vi av mycket, laste vara bocker, at god mat och drack super gott kaffe! Det basta med var vistelse i Coorg var anda narheten till naturen och alla djur. Det var mycket lange sedan vi fick andas frisk luft. Vi fick tva vanner for livet, hundarna Dog Master och Dudette. (namnen ar givna av oss) Dog Master ar den svarta som var otroligt snall och karleksfull, han alskade att kela och ligga i ens kna. Dudette daremot (den bruna) var en mycket skygg och sjuk hund. Vi tror att hon var halvblind och da hon inte "tillhor" garden ar hon hela tiden radd for att bli bort schasad. Hon var sa smal och svag och vi gjorde allt for att hon skulle ga upp nagra kilon och bli torr. Det var ett hjärtskärande avsked da det kandes som hon bara hade nagra veckor kvar att leva om inte nagon manniska tog sig ann henne.

Har under foljer lite bilder pa Mysores marknad. Den ar verkligen sa fantastisk som vi fatt berattat for oss. Man njuter verkligen av alla dofter och farger! Mysore ar for ovrigt en jattetrevlig stad, atmosfaren ar lungn men inte trakig och det ar inte for mycket eller for lite manniskor har, en lagom stor indisk stad. Vadret har ar helt okej, korta regnskurar kommer med jamna mellanrum och daremmelan lite solsken.







Imorgon reser vi till Bangalore och pa mandagska vi traffa Mr Jayaram och GATWU. Det ska verkligen bli spannade och roligt att fa in lite organisationers arbete i var resa igen!

Vanner

Mamallapuram blev bade ett behovt uppvilande och en overaskning eftersom vi motte sa fantastiska manniskor som vi hade nagra riktigt djup samtal med. Till exempel Anita och hennes pappa som arbetar pa Mamallapurams strand som smyckesforsaljare. Var vanskap borjade forsta dagen vi kom till staden da Anita var torstig och behovde vatten och fortsatte under hela var vistelse med langa samtal pa stranden. Anita ar en av de sotaste ungar vi mott och hon var full av liv och bus. Da hon och hennes familj ar som de sjalv kalla sig "gypsys" sa kan inte Anita ga i skolan. Skolan tar en extra avgift (2000 rp/man) for "gypsys" och omojliggor pa detta satt deras skolgang. Ingen i slakten hade nagonsin gatt i skolan och framtiden visade inte pa nagon skillnad. Det var sa sjukt att se hur "indierna" behandlade dem och att de inte sags som indier. Nar vi satt och pratade kom det flera ganger "indier" och skallde ut dem och sa att de inte skulle stora oss. Forsta gangen forstod vi inte vad som hande da de bara helt plotsligt sprang ivag men efter den gangen forklarade vi alltid att de var vara vanner och valkommna att sitta med oss. Vanskapen med Anita och hennes pappa (som vi tyvarr glomt namnet pa) var verkligen viktig och vi blev sa upprorda over denna diskriminering och rasism vi bevittna.



Tva andra mycket fina vanner vi skaffade oss var engelsmannen Ruth och Heather. Tyvarr traffade vi inte dem forran var nast sista dag i Mamallapuram men det var tva riktigt harliga brudar. De ska resa runt i olika delar av varlden i nio manader, Indien var deras forsta stopp. Tillsammans med dem upplevde vi en akta turist-grillkvall pa hotellets tak som slutade nere pa stranden. Det var en rolig kvall!


Pondicherry var en marklig stad. Alla (till och med indierna)talade franska, skumt.. Men staden har lange varit en fransk kolloni och besoks ann i dag av massvis med fransman. Staden var mycket vacker med sina lungna franska gator, men den var ocksa stokig med sina indiska starkt traffikerade gator. Charmig men inte mycket mer.. Kolla in kanalen liksom, vi som ar vana vi Malmos.
Just nu ar vi i Mysore och denna staden har varkligen en skon atmosfär! Imorgon sticker vi ut till "djunglen" och vi har blivit varnade for massvis med regn. Men vi ar val forberedda, med nykopta paraplyer och vara alskade regnajackor som antligen kommer till anvandning.. Bilder och berattelser fran Mysore och runt om kring kommer nar vi ar tillbaka i staden om tre dagar.

Mot Mysore

Sa lange sedan vi gjorde ett langt inlagg om vara upplevelser i Indien och vad lange sedan ni kommentera!

Vi har sa mycket att beratta men just nu sa lite tid. Vi sitter just nu pa Chennais tagstation och vantar pa vart tag som ska ta oss till Mysore. Det ar en stad som ligger i delstaten Karnataka. Forutom att vara i staden och besoka den fantastiska marknaden vi fatt hora mycket gott om sa kommer vi ge oss ut i gronskan i bergen. Ett omrade som heter Coorg eller tidigare Kodagu ar kant for sinna kaffe och peppar plantage, dar kommer vi att bo ute i ett home stay som heter Honey Valley. Vi hoppas pa att fa uppleva den regnskog som vi fatt beratta for oss om och kanske till och med ta ett dopp i ett av vattenfallen som finns dar. Ah sa spannande det ska bli och vad gott med en riktig kopp kaffe!!
Vi hoppas att vi har tid att skriva mer imorgon och lagga upp lite bilder fran bade Mamallapuram och Pondicherry.

Mot Pondicherry

Nu ska vi resa vidare till kuststaden Pondicherry, vi kommer nog stanna dar i 2-3 dagar.Vi hoppas att vi kommer kunna besoka Kudumbam och kanske fa traffa nagra tjejer som jobbar i textilindustrin men vi vet inte hur det kommer bli.

Annars ar allt bra med oss, vi har haft det bra har i Mamallapuram, tyvarr har vi haft lite otur med vadret. Men da vi forvantade oss konstant regn och monsun ar vi glada om det bara ar lite molnigt och smaregn i nagra timmar!


Skriver mer nasta gang men nu ska vi hoppa pa en buss.

Kor pa stranden inte pa tallriken!

Att komma till Indien for forsta gangen som vegetarian eller vegan ar en fantastisk och fullstandigt overklig upplevelse! Jag minns att man inte kunde sluta le nar man satt pa en restaurang de forsta veckorna da det overallt pa menyn star " vegetarian" och "non- vegetarian".
Att ata vegetariskt ar normen i Indien, det ar helt naturligt och framforallt visar det att det ar mojligt. Med detta menar jag att jag ofta i diskussioner far hora att det inte ar mojligt for alla att vara vegeterianer eller veganer. "Man har inte tid, far inte i sig alla naringsamnen, det ar for dyrt eller att man latt skulle kunna vara det men da man ar uppvaxt och fostrad till kottatare kan man inte vanja sig av med denna kost.” Indien har en av varldens storsta populationer och har ar otroliga mangder manniskor vegetarianer, det gar!
Nar vi nagra ganger skullat ata middag har i Indien med vara vanner har vi fatt fragan "ar det okej att jag sitter med er vid bordet fast an jag ater kott", vi holl pa att tappa vara hakor. Det ar alltid vi som maste ursakta och kanna oss besvarliga som veganer eller vegetarianer i Sverige.

En mycket sorlig och trakig utveckling i Indien, precis som i varlden over, ar att konsumtionen av kott okar da inkomsterna stiger.
Var fjarde person i varlden ar overviktig med ett BMI-varde pa 25 eller mer och en av tjugo ar sjukligt overviktig med ett BMI-varde pa 30 eller mer. (Miller, Spoolman 2009: 278)
Sammtidigt var hela 862 miljoner manniskor kroniskt undernarda ar 2006, en siffra som ar nastan tre ganger storre an hela USAs population. Var sjatte person i utvecklingslanderna, inkluderat var tredje barn under fem ar, ar kroniskt undernarda och varje dag dor ungefar 16 400 barn i fortid av dessa sjukdomar som ofta ar fattigdoms relaterade. (Miller, Spoolman 2009: 277)
Varje ar dodas 55 miljarder djur varlden over for mannsklig konsumtion. Idag anvands 38 procent av varldens spannmalsskord och 37 procent av varldens fiskefangst i produktionen av djurfoder till ”boskapen”. (Miller, Spoolman 2009: 306)
Den industriell kottproduktion har inte bara effekter pa de miljarder djur som lever, lider och dor i dessa fabriker utan den paverkar bade den lokala och den globala miljon. Lokal luft, vatten och jord degradation och fororeningar ar vanliga problem som harror fran kott fabrikerna.
FAO: s rapport Livestock's Long Shadow fran 2006 pavisa att boskapssektorn orsakade 18 procent av alla vaxthusgas utslapp. Arbetarna i industrin lider ocksa, inte bara genom att ha sina hem och sin vardag paverkad av fororeningar och problem som kommer i samband med fabriken. Arbetet i de stora komplexen innebar dalig ventilation, hog ljudniva och manga timmars arbete i en angestfylld atmosfar.

Det faktum att manniskor i vissa delar av varlden lider av alvarlig fetma och i andra delar av svalt visar att det idag rader en ojamn distribution. Lander som Indien, Kina och Brasilen blir rikare och dess befolkningar borjar fa upp aptiten for kott. Detta betyder ocksa en utveckling av hogre efterfragan pa soja, spannmal och fisk for att foda upp ”boskapen”. Mat som i sig skulle mattat manga fler manniskor i forsta hand!

Vi ar val medvetna om den starkt befinntliga hungern och svalt som rader i Indien men det ar inte pa grund av att manniskorna inte ater kott. Detta problem handlar ocksa detta om politik och strukturer. I en fantastisk bok som bade jag och Malin last som vi varmt rekommenderar ”Vit tiger” berattar huvudinnehavaren att det inte finns nagra kast langre i Indien det finns bara tva sorters man, de feta och de spinkiga. De med stora runda magar ar rika, kottatande och har hog satatus medans de spinkiga ar fattiga och mycket sallan om nagonsin ater kott. Statusen sitter verkligen i blodet!

Nar jag gjorde valet att bli vegan, att inte konsumera eller stodja den animaliska industrin borjade jag se pa mat pa ett nytt satt. Ett politiskt stallningstagande, du ar verkligen vad du ater och jag ar lycklig!

Kott eller inte kott det ar fragan och denna fraga ar mycket kannslig. Detta vet bade jag och Malin da vi standigt far forsvara vart stallningstagande, manniskor blir ofta valdigt forsvarstagande och vill sallan tanka tva ganger om sina matvanor. Det vi vill med detta inlagg ar inte att skada tvart om, vi vill bara fa manniskor att tanka och reflektera.


Mycket av texten ar taget fran mina, Emmas, humanekologi-hemtentor och en del av resonemanget har jag aven snappat upp fran en forelasninga av Jenica Frisque pa Lunds universitet dar hon presenterade sin uppsatts; Unpacking Lunch: Political Ecology & Industrial Meat Production.

Mahabalipuram eller det latta namnet Mamallapuram

Nu ar vi framme i Mamallapuram. Vart tag fran Trivandrum var i tid och resan gick forvanandsvart fort. Istallet for att ta en buss till orten pruta vi fram ett bra pris med en autoriksha-gubbe som korde oss raka vagen hit. Gubben korde oss till ett hotel som visade sig vara frascht och mycket billigt, det kanns jattebra!
Efter att vi gjort oss hemmastada i rummet gick vi ner till stranden och ja det ar ju ingen sol och bad strand men efter att gatt en bit ifran alla fiskargubbar vagade vi lagga oss ner och sen ta oss ett dopp. Vi har rakat ut for en del jobbiga indiska man dock som bland annat kommer helt ohammat fram och fotograferar en nar man ligger och solar, just denna man blev utskalld pa svenska!! Vi har haft mycket tur idag och lika sa med vadret. Precis nar vi kommit hem till hotellrummet borjade det att osregna. Sa har mysig ser var "innergard" ut (understa bilden da alltsa), vi trivs!

Fran regn till forhoppningsvis sol!

Nu har jag, Emma varit sjuk i nagra dagar men idag kanner jag mig faktisk betydligt battre!
Onsdagen den 14de besokte vi Sakhi som ar en kvinnorrattsorganisation. Organisationen stodjer och uppmuntrar kvinnokollektiv och har en tydligt genusperspektiv i allt sitt arbete. Sakhi bildades 1996 under ett forum for kvinnor da man forstatt att Trivandrum saknade en plats for kvinnor att komma samman. Idag har organisationen 8 anstallda och ar ett valkant namn i Indiens femenistiska organisationsliv. Sakhi borjade med idén om att "information ar makt "och att sma kvinnogrupper i Kerala behover hjalp med att utveckla ett feministiskt perspektiv genom att sprida information om jamstalldhet, feminism och andra relaterade fragor. Denna idén utvecklades till dett bibliotek och dokumentationscenter som Sakhi idag haller. Har finns mer an 7000 bocker och massor av tidskrifter, tidningar, tidningsartiklar, broschyrer, affischer, ljud-och videokassetter och cd-skivor. Och alla ror jamstalldhet, feminism och andra relaterade fragor!
Det var ett jattetrevligt och inspererande mote. Att fa sitta ner och tala med kvinnor som precis som du ar arga och forbannade for hur patriakatet ser ut och fungerar, det var befriande!
Nar vi satt och talade om hur skolan fungerar och att det ar om och av mannen vi far lasa och höra om sa en kvinna pa Sakhi "History is his story, they give no attention to her story". Den kommentaren tycker jag ar klockren!
Vi pratade aven mycket politik, varje gang vi far tillfalle sa forsoker vi prata politik har i Indien och vi borjar mer och mer forsta hur det fungerar och hur det INTE fungerar... Vi ar nyfikna pa hur politiken angaende kvinnoratt och genus ser ut i Kerala da det ar en kommunistisk delstat, men den var tydligen precis som den ar oftast ar overallt fylld med tomma ord.
Innan vi lamnade Sakhi med nya krafter sa gav vi dem en liten present. Vi har kopt med oss sma paketer att ge till de olika presenterna och till Sakhi gav vi passande en Pippi Langstrump figur. Jag menar varldens starkaste brud som tar for sig och lyssnar till ingen!



Trivandrums autorikshas ar inredda med fina bilder. With you everything is fun!
Eftersom Emma fortfarande vad dalig igar torsdag sa fick Malin ta mig ut pa sma egna aventyr. Hon skulle ta sig till en Vodafone affar och handla mer pengar till vara mobilen och sen till posten for att skicka ett paket. Inte stora saker, men att hoppa in i en auto utan att riktigt veta var man ska eller om foraren vet var han ska koa kan bli ett aventyr. Men allt gick bra igar, efter att foraren fragat nagra manniskor pa vagen sa kom hon dit hon skulle!

Posten var ett underligt stalle, Malin kom dit ungefar 15.45 och gick dar ifran 17.10. Sa lang tid tog det att fa skickat ett paket. Da kan man ju tro att det var lang ko, men nej! Det som tog tid var att en man skulle kolla igenom allt vi skulle skicka sen gora kartongen sa liten som mojligt och tejpa ihop alla kanter. Men tejp rackte inte, hela paketet skulle aven sys in i ett vitt tyg. Detta tog sin lilla tid! Det ar myckte byrokrati i Indien alltid manga papper man ska fylla i over allt, och sa aven nar man ska skicka paket! Men Malin behovde i alla fall inte stressa och riskera att hon skrev fel!

Paketet kom ivag och vara vaskor blev om inte lattare sa i alla fall inte tyngre och det ar ratt skont! Idag aker vi vidare pa var resa och lamnar Kerala utan att det kanns som vi varit i denna delstat pa riktigt eftersom vi inte har kommit ut till sranden. Det ar dess strander och kuststader som Kerala ar kant for. Istallet tar vi oss nu tillbaka till Tamli Nadu och Chennai. Darifran ska vi ta en buss ut till kusten och Mamallapuram/Mahabalipuram. Det sak vara en liten stad som ar ratt touristig sa forhoppningsvis ska vi kunna ta lite semester och sola och bada. Men blir vi trotta pa den lilla staden sa tar vi oss vidare till Pondicherry som ar lite storre. I Pondicherry har aven Kudumbam ett kontor och utanfor staden finns det ekonomiska firzoner dar foretag kan producera utan att folja indiska lagar, skatter eller tullar. Om vi har tur kanske vi kan fa traffa nagra tjejer som jobbar inom textilindustrin dar.

Chilla och Annania

I lordags var vi pa kalas som sagt och vi fick da traffa Chilla. Nar vi anlande hade festen inte borjat men det var anda fullt med folk dar. Varje lordag kommer det namligen 10 stycken studenter for att interagera med barnen och hjalpa dem med att utveckla sin engelska. Det tog ett tag innan vi forstod att dessa manniskor inte var dar for festen. Efter cirka tva timmar akte studenterna och kalaset kunde da borja. Det var god mat, sotsaker i massor och mycket trevliga manniskor!
Pa sondagen akter vi tillbaka till Chilla for att ha ett mer formellt mote dar vi forskte ta reda pa mer om hur projektet Chilla och organisationen Annania arbetar och ser ut.

Annania ar den officiella organisationen och Chilla ar ett projekt under Annania.
Chilla fungerar som ett hem for barn till sexarbetande kvinnor, just nu lever 10 barn har.
Organisationen arbetar for att modrarna och barnen ska ha en bra relation, modrarna ar alltid valkommna! Anil och Rodja ar de tva personerna som bor tillsammans med barnen i Chillas hus.
De har med sina vanner startat upp organisationen Annania som byggs upp av 25 medlemmar, sju av dessa sitter i styrelsen. Anil och Rodja lagger ner sitt hjarta och sin sjal i detta projektet och deras engagemang har forandrat manga manniskors liv!

Vi har blandade kannslor for vart besok hos Chilla. Det ar en fantastiskt atmosfar i huset och man kanner varkligen att barnen har det bra och triv. Det som kandes lite mer olustigt var att vart besok inte kandes sa planerat och vi kande oss ivagen imellan at. Det var lite svart att fa tid tid till att stalla vara fragor och det blev tyvarr aldrig sa att vi fick sitta med bade Rodja och Anil pa samma gang. Det darfor svart att sammanstalla en helhetsbild och vi har fortfarande fragor kring deras arbetssatt.

Rodja som studerar sociologi och ar aktiv i manga kvinnorattsorganisationer var valdigt inspirerande att tala med och det kandes sa skont att traffa en indisk kvinna som kallar sig for feminist!

Vi vill skriva mer om Annania och Chilla, kanske kan vi gora det imorgon men just nu ar Emma sjuk och vi maste ata nagot.

Fodelsedagskalas

Nu ar vi da i Trivandrum. Snart ska vi till Chilla for forsta gangen och idag vankas det fodelsdagskalas. Igar traffade vi Anil som ar en av dem som driver organisationen. Det var ett mycket trevligt mote och vi ser verkligen framemot att traffa alla barnen och manniskorna runt dem. Vi har kopt en fotboll till fodelsedagsbarnet sa vi hoppas pa att fa varma upp infor VM finalen pa sondag.
Trivandrum kandes verkligen jobbig i borjan men staden har vuxit i vara ogon nu nar vi borjat forsta hur den ar uppbyggd. Men det ar lite jobbigt att komma in i den jaktiga stadsrytmen som flasar en i nacken har, vi har ju levt i totalt lungn i 20 dagar ute pa landsbyggden.
Detta ar hor och hapna Mr T, eller rattare sagt Mr Tee men det blir sa mycket roligare utan e:na. (Mr T ar en karaktar fran serien A-team) Han var var resekamrat pa taget hit. Det visade sig att Mr T ar vegeterian och mycket saker pa jordensundergang om inte alla manniskor slutade ata kott NU! Han blev valdigt imponerad nar han fick hora att Emma ar vegan. Det var ett harligt mote och vi har blivit varmt inbjudna hem till honom och hans familj om vi nagon gang besoker Malaysia.
Nagra sista bilder fran Kolunji som vi redan saknar. Detta ar Mani, en helt fantastisk man som vi hade manga langa samtal med. Vi pratade ofta om politik och da Mani ar nastan 70 ar har han mycket spannade att beratta, speciellt om Indien.
Annu en bild pa Paramesh och hennes hem.

Sista kvallen i Tritchy blev vi hembjudna till var goda van Poppy. Vi fick traffa hennes familj och ata var favoritmat speciellt gjord for oss.
Delar av tjejligan pa Kolunji.

Nu maste vi skynda ivag, vi ska ju faktiskt pa kalas! HURRA!

Stressade

Nu aker vi till Trivandrum om bara tva timmar.
Avskedet pa Kolunji var lite sorligt vi fallde till och med varsin tar. Var tid har i Tamil Nadu har varit fantastisk och vi ar sa tacksamma for Kudumbams varma valkommnande.
Vi hoppas kunna skriva mer om textilindustrin och motena med flickorna men just nu maste vi skynda oss ivag till Vodafone affaren for femte gangen, de lovar och lovar men de haller det aldrig..

Nu vantar nya upplevelser i Kerala.

Karlek
Emma och Malin

Sista dagarna pa Kolunji

Just nu haller vi pa att samanstalla och bearbeta de tva intervjuerna vi haft. Darfor har vi tyvarr inte tid att skriva sa mycket har i bloggen. Men medans vi skriver passar vi pa att lagga upp lite bilder. Intervjuerna har gatt mycket bra. Vi har traffat tva unga flickor som bada tva har arbetat i en tradfabrik 150 km fran deras hemby. Deras historier ar mycket gripande. De borjade arbeta redan i 15-16 ars aldern och bada jobbade i fabriken i over ett ar. De berattade om dalig arbetsmiljo, laga loner, arbetsrelaterade sjukdommar, trakasserier och andra overgrepp. Det var mycket intressant att traffa dem, vi har last, hallt foredrag och skrivit mycket om textilindustrin men man slutar aldrig att forvanas av hur brutal textilindustrin ar. Idag, mandag, och imorgon ska vi traffa ytterliggare tva unga tjejer som arbetat i taxtilindustrin.

For en vecka sedan kopte vi tagbiljetter till Trivandrum och Kerala. Vi lamnar Kolunji pa onsdag, den 7de, och tar taget fran Tritchy dagen darpa. Vi har nu planert var vistelse i Trivandrum narmre med de bada organisationerna vi ska besoka dar: Chilla och Sakhi. Var goda van Anna Lindberg har varit mycket hjalpsam och fatt oss i kontakt med hennes foredetta forskningsassistent Renu. Renu kommer att hjalpa oss i Trivandrum, hon kommer att vara var tolk men aven finnas till vart forfogande i andra avseenden.

Manjola ar gardens teaterapa, hon alskar att satta ihop sma dans och sangnummer.

Igar var alla barnen pa garden lediga fran skolan. Detta innebar tv tittande och spring. Frammat kvallen borjade det att osregna, blixtra och aska. Blixen slog ner bara tre kilometer harifran och hela himmlen los upp. Kvallen fortsatte med kontinuerliga stromavbrott som lade hela garden i ett tungt morker. Nu aker vi om bara nagra dagar och det ar pa samma gang spannande och sorligt! Vi har kommit alla manniskor pa Kolunji mycket nara och vi kommer verkligen att sakna dem alla!

Bilder fran Kolunji

Paramesh hus
Paramesh med Kudumbams stampel

En daglonearbetare pa Kolunji

En av vara intervjuer

Forsta intervjun

Igar hade vi vart forata mote da traffade vi 16 ariga Viji som enbart varit hemma i 20 dagar efter att ha arbetat i 14 manader pa ett trad-spinneri. Vi var nervosa for hur det skulle ga eftersom detta beror kansliga frager om hennes upplevelser. Det kanndes bra nar vi forstod att bade Poppy och Oswald skulle folja med. Oswald ar en av grundarna av Kudumbam och ordforande for organisationen och Poppy arbetar bade pa kontoret och ute pa falt.
Viji var 15 ar nar hon borjade arbete i en textilfarbrik i staden Coimbatore. Hon levde tillsamans med 200 flickor i ett hoste som lagl i samband med fabriken. Tio flickor levde i ett rum som Viji uppskatade till att vara 3x3 meter. Viji var ansvarig for att satta ihop traden om den gick av medan den spanns, for detta fick hon 100 rupis om dagen.
Det var valdigt svart att prata med Viji och kanna att det blev saningenliga svar, da hennes pappa hela tiden holl koll pa vad hon sa. Detta var mycket frustrerande, vi kunde se i Vijis ogon att saningen var betydligt varre an den hon berattade. Till raga pa allt sa ar hennes tva systrar kvar i Coimbatore pa samma fabrik och Viji ska tillbaka om bara tio dagar. Familjen har skickat alla sina dottrar till textil industrin efter att foraldrarna har tagit flera lan av en lokal lanehaj, rantan ligger pa 72%.
Vijis hogsta drom ar att bli larare me hon sa aven att det ar hennes foraldrar som beslutar vad hon ska gora med sitt liv.
Just nu har vi brottom eftersom vi ska ivag och traffa en annan tjej som ocksa arbetat inom textil industrin. Vi kommer att skriva mer om motet med Viji och de andra flickorna nar vi har mer tid.