Festival i Odugampatti

Vi hann bara lagga upp en bild innan den Indiska tekniken borjade strula. Men har ar i alla fall en bild pa oss och tva av vara vanner fran Kolunji. Har ar vi pa vag till var goda van Paramesh som bjudit hemm oss pa mat. Det var mycket gott och trevligt och vi fick traffa hela hennes stora tjocka slakt, alla var lika glada over att vi var pa besok. Efter att vi varit hemma hos Paramesh skulle vi ut i hennes by Odugampatti for att ga till en muslimsk festival. Det belv en snabb visit och nattvakten Perumal holl hela tiden ett vakande oga over oss. Kvallen var verkligen lyckad och det var jattekul att fa se hur Paramesh och henns familj bor. Hoppas att vi kan lagga upp en bild pa hennes hus senare for det ar jattesott!

Malin och Emma

Livsöden

Har om dagen satt jag (Emma) och pratade med en av tjejerna som arbetar pa kontoret pa Kolonji. Vi kan kalla henne for Mira. Hon har kommit att bli en mycket bra van till bade mig och Malin under var vistelse dar. Hon ar ett ar yngre an mig, 22 ar alltsa, hon har tidigar last pa college inne i Tritchy men har nu fullfoljt sina studier och har flyttat hem igen till sin familj i en liten by nara farmen.

Mira kan inte sarskilt mycket engelska men vi forstar alltid varandra med hjalp av gester och ljud nar spraket inte racker till. Vi skrattar valdigt mycket tillsammans och hon har verkligen en harlig personlighet, hon tar plats, ar lite kaxig mot killarna pa farmen och har humor.
Men just denna dagen sa borjade vi prata om vara liv lite mer seriost. Hon undrade om mig och min familj i Sverige och jag berattade for henne att jag har bada foraldrarna i livet och narvarnde, att jag bara har en syster och att jag har en pojkvann. Jag berattade till och med att jag bor med min pojkvann utan att vi ar gifta och jag var beradd pa stora ogon foljt av tusen fragor. Fragor fick jag, gifter man sig inte i sverige? har du manga pojkvanner? ar ni bara vanner? med mera. Men hon var inte skarrad utan mer nyfiken.

Jag bad henne beratta om sin familj, aven hon har bada foraldrar i livet och narvarande, hon har tva systrar och en storebror. Det ar storerbroren som har mest utbildning och han bor nu i Mumbai medans alla systrar bor kvar i Tamil Nadu. Alla systrarna ar bortgifta, en kvinna giftsbort nar hon ar omkring 21-23 ar medan en man gifter sig nar han ar mellan 27-28 ar, berattade Mira. Jag fragade henne om hon skulle gifta sig och det skulle hon. Nar hon berattade att hon blivit bortlovad till en man och att det var bestamt att de skulle gifta sig om tre manader blev hon en helt annan Mira. Jag kunde se att hon va olycklig och vi borjade prata om hennes blivande man. Det var en avlagsen slaktings son som behovde en fru, han ar inte mer an 24 ar men hon berattade att hon inte tycker om honom. Han har aldrig gatt i skolan, han kan inte ens skriva sitt namn, sa hon och sag mycket bekymrad ut. - Han jobbar i Tiruppur, i textil industrin och jag maste flytta till honom nar vi gift oss.
Jag blev direkt orolig att detta skulle betyda att aven min van skulle behova ge upp sina drommar for att ta ett arbete inom textil industrin, antaglign blir det sa. Jag vet ju mycket val hur hemsk denna industri ar och hur pass mycket den forstor flickorna som arbetar inom den.
Jag forsokte overtyga henne om att hon kommer fa ett lyckligt liv da hon ar sa driven, frammat och positiv men jag vet att det ar sa mycket svarare an sa. Vad hon ar eller vill spelar ingen roll for nar hon gifter sig sa ar hon forst och framst mannens hustru.

Det ar ofta under denna typ av resor som man forsta hur bra man har det. Jag och Mira ar anda ganska lika varandra, vi ar i samma alder, har bada foralrarna i livet och narvarande, har utbildning, drommar och ar hogljudda. Men vara livssoden ar sa olika!

Karlek
Emma

Motet med Dr. N. Manimekalai

Igar lordagen den 26 juni traffade vi Dr. N. Manimekalai, hon ar "director" och professor for the Department of Women's Studis pa Bharathidasan University som ligger lite utanfor Tritchy. Vi var ganska nervosa infor detta motet och vi fick vanta ett bra tag innan vi fick komma in pa Dr. N. Manimekalai kontor.

Det var ett kort mote som vi fick dela med en junrnalist som intervjuade Dr. N. Manimekalai for tidningen "The Hindu", om ett project som hon och avdelningen stod backom. Under hela vart korta mote ringde telefonen i ett, men sa ar det i Indien man satter aldrig sin mobil pa ljudlos, hur viktigt motet an ma vara. Vi fick lite tid att presentera oss och hon tyckte att det var bra och intressant att vi last Humanekologi och hon kannde redan till Clean Clothes Campaign(Rena Klader) vilket ar kul.
Projektet intervjun handlade om var att nagra kvinnor hade fatt hjalp att ta korkort. Nastan alla bilforare samt andra fardmedel pa vagaran i Indien kors av man. Kvinnorna blir darfor helt lasta till sina man och kan inte tas sig till jobbet, sjukhuset eller nagon annan stanns sjalva. Tanken ar att kvinnorna ska kunna starta en verksamhet dar det kan erbjuda skolsjuts for barn om de vill, men huvudsyftet ar att starka kvinnornas sjalvfortroende. Pa detta satt blir det aven sjalvforsorjande och behover inte langre forlita sig pa att mannen ska forsorja dem.

Dr. N. Manimekalai berattade aven om en taxiveksamhet i staden Chennai som kallas for “Go For Pink”, dar ar alla forarna ar kvinnor och de marknadsfor sig som ett taxibolag dar kvinnor unga som gammla ska kunna kanna sig trygga och sakra.Dr. N. Manimekalai sa att de hoppades pa att nogot likande projekt kunde startas upp i Tritchy i framtiden. Men till en borjan skulle kvinnorna kora skolreser for att bygga upp sitt och ovriga samhallets fortroende for kvinnor som bilforare, att kvinnor kan overlag! Vi har an sa lange enbart sett ett fatal kvinnor kora pa vagarna, specielt i bil.

Nar vi fick tillfalle sa pratade vi lite om textilindusrin, Dr. N. Manimekalai tog upp de problem som jag och Emma sa val kanner till; langa arbetstider, lag lon, dalig arbetsmiljo och att det jobbar barn i fabrikerna men att de goms undan om det skulle komma nagon och inspektera.

Dr. N. Manimekalai kommer att ordna sa att en av hennes doktorander kommer att folja med oss under vara moten mde de unga flickorna som lamnat taxtil industrin. Doktoranden kommer att fungera som tolk men hon har aven specefikt forskat pa kvinnornas situation inom textil industrin. Detta kanns verkligen som ett stort privilegium men vi kanner aven lite presationsangest. I vilket fall sa kommer den narmsta veckan blir betydligt mer handelserik pa den fronten av resan som ska handla om organisationslivet ochgenusrelaterad problematik i Indien.

Malin

Antligen bilder

Nu har vi antligen fatt tillgang till en dator med sa pass god uppkoppling och sa pass stabil eltillforsel att vi nu kan lagga upp lite bilder. Sa har nedan fojer ett par bilder fran vackra Kolunji eco-farm.

I detta huset bor vi, i ett av rummen pa ovanvaningen.

Har ar var husapa, han ar mycket, mycket sot men ar aven lite lomsk. Han forsoker namligen ta vara klader som hanger pa tork och han vagrar dessutom att lamna sin pidestal och ryter ilsket om man forsoker fa bort honom.

De har tva kvinnorna arbetar pa farmen och ar ansvariga for bland annat plantskolan.

Har ar Kolonjis fina heliga kor som har njuter pa bete.

Har ar den starkaste kvinnar pa farmen, har bar hon pa en spann med kompostjord.

Har plojs en av Kolunjis manga akrar.

Och har slutligen far ni en nytagen bild pa Malin, Cecilia och Emma.